Mugwumps + Mother and sun på fredmans, del 2
Inser att jag borde skriva något mer om Mugwumps och Mother and sun på fredmans. Har lite grann skjutit upp det kan man säga. Hur som helst så visade sig Mugwumps tillsammans med Mother and sun vara en lysande kombination. Mother and sun öppnade med en grym spelning. Få saker kan ju mäta sig med skitig sjuttitalsinspirerad rock, och här levererades den riktigt bra. Musiken påminner en del om hypnotics, och att uppsalas stoltet i den här genren, mother superior varit en stor inspirationskälla är nog ingen dum gissning. Ska jag vara ärlig är det nog knappt ens en gissning för jag tycker mig minnas att någon av dem sagt att så är fallet. Mother and sun var också vänliga nog att skänka mig en 3-låtars CD, och den rockar också hulla kan jag meddela. Inte riktigt säker på om jag gillar TVP eller Rubbish in the name of poetry bäst, men CDn är i vilket fall bra som fan. Som det sägs ska de snart gå in i studion och spela in låtar (till en fullängdare tror jag), lär bli spännande att höra.
Mother and sun, eller Markus iaf
Angående mugwumps spelande kan jag väl säga att efter Mother and suns eminenta framträdande så kände vi oss tvingade att göra en bra spelning för att inte bli helt nedslagna i skorna. Själv tycker jag vi lyckades riktigt jävla bra. Folk verkade också rätt nöjda, så det kan hända att jag har rätt.
Rikard och Gustav från mugwumps. En av dem ser arg ut.
Apropå mother superior går det rykten om en återförening och ny skiva, vet inte hur mycket som ligger bakom, men det vore ju rysligt trevligt om det blev av.
Andra bloggar om: rock, uppsala, konserter, spelningar
Mugwumps + Mother and Sun, på Fredmans
På onsdag kan de uppsalabor som gillar rockmusik med fördel styra kosan mot fredmans. Mugwumps och Mother and sun ska spela, och det tror jag är ett bra recept för en musikalisk helkväll. En del psykedelisk 70-tals fuzz ala Mother and Sun, en del gubbig garagepunk ala Mugwumps, kan det bli annat än bra? Skulle inte tror det.
Dead Moon -> Pierced Arrows
(Ni som aldrig hört talas om Dead Moon, skynda er och läs på innan eder okunnighet blir avslöjad)
För er som inte redan visste det kan jag tala om att Dead Moon var världens bästa band fram tills helt nyligen. Den legendariska powertrion, bestående av sångaren/gitarristen Fred Cole, hans fru Toody på bas/sång samt Andrew Loomis på trummor, spelade primitiv och skitig bluesbaserad rock av högsta klass. Lägg till detta att Fred Cole har en nerv i rösten som borde förtjäna honom en plats som en av seklets främsta rockskrikare. Att uppleva detta band live var en ren fröjd, scennärvaron var fantastiskt, och denna sortens musik gör sig ju som bekant allra bäst live.
Efter att ha spelat i 20 år hade Dead Moon arbetat ihop en skara fans som kompenserade sin möjligen blygsamma storlek med att vara desto mer dedikerad. Vi var alltså många som i vintras sorgset tog emot nyheten att bandet splittrats. Utsikten att aldrig mer få uppleva en spelning av den höga klass som Dead Moon levererade kändes dyster.
Nu verkar dock utsikten ha ljusnat något, då makarna Coles nya band Pierced Arrows haft livepremiär, som förband till poison idea. Det nya bandet består av makarna Cole samt Kelly Halliburton på trummor, och vi kan glädjas åt att de inte verkar ligga alltför långt ifrån Dead Moon på den musikaliska kartan. Konstigt vore väl annars. Så vitt jag känner till har bandet ännu inte gått in i studion, men ett videoklipp från deras debutspelning finns tillgängligt, se nedan. Ljudet är sådär och bilden sämre men det låter lovande iaf. Mest av allt kännsa det skönt att makarna Cole producerar musik igen, allt annat vore både synd och skam.
Här kan du ladda ned ett videoklipp från Pierced Arrows debutspelning
Här kan du läsa mer om spelningen
Här kan du också läsa om spelningen
Andra bloggar om: rock, musik, dead moon, garagerock
Roky Erickson i Hultsfred
(Ni som inte vet vem Roky Erickson är, ställ er i skamvrån och läs på.)
Roky Erickson måste utan tvekan vara hulstfredsfestivalens bästa bokning någonsin. För ett år sedan tror jag inte någon av oss som var där ens vågat drömma om att få uppleva denna stund. Efter över 30 år av mental ohälsa är legenden tillbaka i hyfsat skick, och att få bevittna hans första europaspelning någonsin (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel) känns enormt stort. Att döma av publikens ivriga skanderande av legendens namn långt innan konserten börjar är jag inte ensam om den känslan.
Jublet vet få gränser när ridån äntligen glider isär, men dessvärre syns ingen roky till, istället visas nån kort jävla hulstfred-intro-animation på storbilden. Ett utmärkt sätt att sabba stämningen, tack snälla arrangörerna. Detta spelar dock ingen som helst roll när väl Roky med band efter en mycket kort stund äntrar scenen. Allmän extas utbryter, Roky själv ser märkbart rörd ut och ställer sig en stund med armarna i kors och njuter av stunden. Det är inte utan att man man får torka bort en tår i ögonvrån när man inser att Roky faktiskt har besegrat sina demoner, och jag kan inte tänka mig någon som är mer värd ett så här varmt välkomnande än denne man.
Spelningen inleds med Cold night for alligators. Efter inledningen följer ett långt pärlband av hits: White faces, Don’t shake me lucifer, The interpreter, The beast, Bermuda, Splash 1, Creature with the atom brain, Starry eyes, Bloddy Hammer, Wille Dixons Before you accuse me samt Two headed dog. Som ‘avslutning’ bjuder de på klassiska 13th floor elevetors hitten You’re gonna miss me.
Riktigt slut var dock inte konserten, efter massivt jubel från publiken kliver de på igen. Gitarristen stegar fram till micken och meddelade ‘This one goes out from Roky to you, thank you sweden’, varefter de drar igång Night of the vampire. Efter det går de återigen av scenen. Publiken har dock inte fått nog utan klappar in herrarna igen, varefter det hela avslutas med I walked with a zombie.
På det stora hela så var spelningen ren magi från början till slut. Publiken njöt i fulla drag, överlyckliga både över att få se Roky live och dessutom över att han återhämtat sig från sin långa ohälsa.
Rokys röst verkar vara i utmärkt form, det är faktiskt lite synd att den mestadels överröstas av publikens entusiastiska allsång. Bandet var tight och bra, ljudet är kanske lite gubbigt i överkant men det kan man definitive leva med.
Mellansnack verkade inte vara Rokys grej, det var i sort sett bara ‘Thank you’ som sades, men jag tror inte att någon håller det emot honom. Han såg inte ut att ha full koll, vid slutet av spelningen kom gitarristen och tog av honom gitarren och ledde honom av scenen. Förhoppningsvis var Roky lika nöjd med spelningen som vi andra, det har han all rätt att vara. För oss som inte har möjlighet att bevista någon av hans andra spelningar i europa på den här turnen är det bara att hoppas att han snart dyker upp igen.
www.roky.se är en utmärkt svensk sida tillägnad Roky Erickson. Här finns dessutom fler länkar till recensioner av spelningen i hultsfred om du inte nöjer dig med länkarna nedan.
Sydsvenskans recensent har fullständig koll
Andra bloggar om: roky erickson, hultsfred, rock, konserter
