Mugwumps + Mother and Sun, på Fredmans
På onsdag kan de uppsalabor som gillar rockmusik med fördel styra kosan mot fredmans. Mugwumps och Mother and sun ska spela, och det tror jag är ett bra recept för en musikalisk helkväll. En del psykedelisk 70-tals fuzz ala Mother and Sun, en del gubbig garagepunk ala Mugwumps, kan det bli annat än bra? Skulle inte tror det.
Punk och fotbollsramsor
Idag tog jag en tur ned på studan för att se Sirius ta emot Norrköping. På grund av diverse orsaker tog jag mig inte ner förräns till pausen, och blev smått förvånad när det inte ville släppa in mig då det var fullt. Glädjande förvisso att intresset är så stort, men det är ju också kul att få bli insläppt. Efter en stund ändrade de sig som tur var och jag kunde smita in och upptäcka att sirius låg under med två mot noll, suboptimalt. Dock, som vi alla vet, den verkliga matchen sker inte på plan utan avgörs av vilken klack som gjort de bästa hejaramsorna influerade av punklåtar. Där såg västra sidan ut att ta hem segern med sin ‘Sirius är vårt gäng’ ( på melodi av Blitz oi-dänga Someone’s gonna die ). Mot slutet kom dock norrköpings fansen igen lite grann och började sjunga en ramsa på melodin av Turbonegros pubertala punkhit I got erection (som för övrigt kan skådas i videon nedan). Jag tycker faktiskt det är bra tänkt av norrköpingsfansen, men Blitz känns som lite högre klass. Uppsala rock city dömmer segern till västra sidan alltså. Utan att göra anspråk på opartiskhet, och man får väl erkänna att norrköpingfansens ramsor inte hördes särskilt bra över till andra läktaren. Nu undrar man ju bara när man ska få höra ramsor baserade på Slayers låtar ljuda över studan?
Matchen slutade för övrigt med seger för Norrköping med 3-1, och publiksiffran var 8500 (!?) om jag inte minns fel.
Andra bloggar om: sirius, fotboll, punk, turbonegro, blitz
Dead Moon -> Pierced Arrows
(Ni som aldrig hört talas om Dead Moon, skynda er och läs på innan eder okunnighet blir avslöjad)
För er som inte redan visste det kan jag tala om att Dead Moon var världens bästa band fram tills helt nyligen. Den legendariska powertrion, bestående av sångaren/gitarristen Fred Cole, hans fru Toody på bas/sång samt Andrew Loomis på trummor, spelade primitiv och skitig bluesbaserad rock av högsta klass. Lägg till detta att Fred Cole har en nerv i rösten som borde förtjäna honom en plats som en av seklets främsta rockskrikare. Att uppleva detta band live var en ren fröjd, scennärvaron var fantastiskt, och denna sortens musik gör sig ju som bekant allra bäst live.
Efter att ha spelat i 20 år hade Dead Moon arbetat ihop en skara fans som kompenserade sin möjligen blygsamma storlek med att vara desto mer dedikerad. Vi var alltså många som i vintras sorgset tog emot nyheten att bandet splittrats. Utsikten att aldrig mer få uppleva en spelning av den höga klass som Dead Moon levererade kändes dyster.
Nu verkar dock utsikten ha ljusnat något, då makarna Coles nya band Pierced Arrows haft livepremiär, som förband till poison idea. Det nya bandet består av makarna Cole samt Kelly Halliburton på trummor, och vi kan glädjas åt att de inte verkar ligga alltför långt ifrån Dead Moon på den musikaliska kartan. Konstigt vore väl annars. Så vitt jag känner till har bandet ännu inte gått in i studion, men ett videoklipp från deras debutspelning finns tillgängligt, se nedan. Ljudet är sådär och bilden sämre men det låter lovande iaf. Mest av allt kännsa det skönt att makarna Cole producerar musik igen, allt annat vore både synd och skam.
Här kan du ladda ned ett videoklipp från Pierced Arrows debutspelning
Här kan du läsa mer om spelningen
Här kan du också läsa om spelningen
Andra bloggar om: rock, musik, dead moon, garagerock
Roky Erickson i Hultsfred
(Ni som inte vet vem Roky Erickson är, ställ er i skamvrån och läs på.)
Roky Erickson måste utan tvekan vara hulstfredsfestivalens bästa bokning någonsin. För ett år sedan tror jag inte någon av oss som var där ens vågat drömma om att få uppleva denna stund. Efter över 30 år av mental ohälsa är legenden tillbaka i hyfsat skick, och att få bevittna hans första europaspelning någonsin (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel) känns enormt stort. Att döma av publikens ivriga skanderande av legendens namn långt innan konserten börjar är jag inte ensam om den känslan.
Jublet vet få gränser när ridån äntligen glider isär, men dessvärre syns ingen roky till, istället visas nån kort jävla hulstfred-intro-animation på storbilden. Ett utmärkt sätt att sabba stämningen, tack snälla arrangörerna. Detta spelar dock ingen som helst roll när väl Roky med band efter en mycket kort stund äntrar scenen. Allmän extas utbryter, Roky själv ser märkbart rörd ut och ställer sig en stund med armarna i kors och njuter av stunden. Det är inte utan att man man får torka bort en tår i ögonvrån när man inser att Roky faktiskt har besegrat sina demoner, och jag kan inte tänka mig någon som är mer värd ett så här varmt välkomnande än denne man.
Spelningen inleds med Cold night for alligators. Efter inledningen följer ett långt pärlband av hits: White faces, Don’t shake me lucifer, The interpreter, The beast, Bermuda, Splash 1, Creature with the atom brain, Starry eyes, Bloddy Hammer, Wille Dixons Before you accuse me samt Two headed dog. Som ‘avslutning’ bjuder de på klassiska 13th floor elevetors hitten You’re gonna miss me.
Riktigt slut var dock inte konserten, efter massivt jubel från publiken kliver de på igen. Gitarristen stegar fram till micken och meddelade ‘This one goes out from Roky to you, thank you sweden’, varefter de drar igång Night of the vampire. Efter det går de återigen av scenen. Publiken har dock inte fått nog utan klappar in herrarna igen, varefter det hela avslutas med I walked with a zombie.
På det stora hela så var spelningen ren magi från början till slut. Publiken njöt i fulla drag, överlyckliga både över att få se Roky live och dessutom över att han återhämtat sig från sin långa ohälsa.
Rokys röst verkar vara i utmärkt form, det är faktiskt lite synd att den mestadels överröstas av publikens entusiastiska allsång. Bandet var tight och bra, ljudet är kanske lite gubbigt i överkant men det kan man definitive leva med.
Mellansnack verkade inte vara Rokys grej, det var i sort sett bara ‘Thank you’ som sades, men jag tror inte att någon håller det emot honom. Han såg inte ut att ha full koll, vid slutet av spelningen kom gitarristen och tog av honom gitarren och ledde honom av scenen. Förhoppningsvis var Roky lika nöjd med spelningen som vi andra, det har han all rätt att vara. För oss som inte har möjlighet att bevista någon av hans andra spelningar i europa på den här turnen är det bara att hoppas att han snart dyker upp igen.
www.roky.se är en utmärkt svensk sida tillägnad Roky Erickson. Här finns dessutom fler länkar till recensioner av spelningen i hultsfred om du inte nöjer dig med länkarna nedan.
Sydsvenskans recensent har fullständig koll
Andra bloggar om: roky erickson, hultsfred, rock, konserter
Bra Uppsalaband, del 1: Dimma
Det känns nästan som att Dimma är lite hemliga av sig. De gör inte så mycket väsen av sig, spelar sällan ute, kan de ha gjort sisådär fem spelningar på sju år? Med några års mellanrum brukar de dock slå till från ingenstans med ett skivsläpp, och jävlar vad bra det brukar vara! Högklassig 70-talsinfluerad skitig rock med svensk sång spelar gossarna. Jämförelser med november är väl svårt att undvika, men det här är betydligt argare, och rent musikaliskt skulle jag nog snarare dra paraleller till blue cheer och yesterdays children. Lägg till en liten dos grisighet ala motorhead så börjar det närma sig.
Sättningen brukade var Jakob Jennische på bas, Rikard Jennische på gitarr, Olle Nilsson på trummor och Albert Gustavsson på sång, men numera har Rikard tagit över sången efter att Albert lämnat bandet.
Hursomhelst, än så länge har de hunnit släppa en singel och en fullängdare. Båda jävligt bra måste man säga. Den självbetitlade debutsingeln släpptes 2000 på uppsalaetiketten groupsounds. Om jag inte är helt dum i huvudet så är den inspelad på radio uppland med Henrik Lindahl (six pack sonic, fuzzdevil mm) bakom spakarna. Lite gästaartister bjöd de in också, Johan Haag (Downward Spiral, Freedom Bleeder) och Jacke Orzechowski (Mugwumps) leverer varsitt gittarrsolo, och Anders Rudström (454, Chrysler) bjuder på lite sång. Behagligt som fan låter det, köp 7an om du inte redan har den. Jag har hört att det fortfarande finns ett fåtal ex kvar, går säkert att få ett bra pris också.
Fullängdarn, Pengar i sjön, kom 2004 och sägs vara inspelad någonstans i trakterna av karlskoga med Ander Stub (Mother Superior, 454, On Trial ) som producent. Det som imponerar mest är att de lyckats få skivan att hålla en jämn kvalitet, grymmt skönt att slippa halvdana utfyllnadslåtar. I mitt tycke är titellåten den givan hiten, men det får man väl tycka vad man vill om.
Nu har det i mer än ett år pratas om en ny fullängdare, men när man frågat hur det går har man fått svävande svar på teman som ‘måste lägga om sången’ eller ‘mixen är inte klar’ osv. Men nu verkar det äntligen börja hända nåt, två låtar har dykt upp på Dimmas myspace sida, ‘Drabbad av oro’ och ‘Helvetes klocka’. Det låter mycket lovande, Drabbad av oro känns som en klockren hit. Sången är lite annorlunda än tidigare efter byte av vokalist, Rikard ger inte riktigt samma aggresivt ångestladdade intryck som den förre skrikaren men bra låter det! Skivan är inspelad i NoPro Studio i stockholm och jag tycker de lyckats få till ett lite mer 70tals doftande ljud än tidigare. Mindre vass punk, mer skitig och burkigt på ett coolt sätt. Bra Jobb. Nu ser vi fram emot att skivan släpps och hoppas på en rejäl releasefest med ett liveframträdande, det vore på tiden.
Ikväll viskade en liten fågel i mitt öra att skivan ska släppas den 1:a september.
